Ett unikt stöd för dig som stödjer

Marie Carlberg, anhörigkonsulent i Åstorps kommun

Marie Carlberg, anhörigkonsulent i Åstorps kommun

De flesta ser det som en självklarhet att ställa upp för någon som behöver stöd eller hjälp. Många anhöriga ger ofta dagligen och ibland dygnet runt ett ovärderligt stöd till närstående. Det är ett betydelsefullt men oftast osynligt och tungt arbete.

Det kan kännas ledsamt, ensamt, frustrerande, hopplöst, jobbigt och som om du kämpar i motvind men det kan också kännas hoppfullt och som att allt går som på räls. Som anhörig kan du känna skuld, skam, ha dåligt samvete, känna dig velig och missförstådd. Du kan behöva agera advokat, bankman, assistent, städerska, chaufför, kock, trädgårdsmästare och mycket mer.

Så beskriver Marie Carlberg, anhörigkonsulent i Åstorps kommun, hur det kan kännas att vara anhörig. Du som är make/maka, partner, sambo, särbo, vän, granne, barn, barnbarn till någon som du vårdar eller stöttar i vardagen räknas som anhörig. Anhörig kan man vara till en person med funktionsvariation, en äldre person som behöver stöd och hjälp av något slag, någon som är långvarigt sjuk, har psykisk ohälsa eller psykiatrisk diagnos. Du kan också ha en närstående med missbruksproblematik.

Marie har jobbat som anhörigkonsulent i mer än 6 år och berättar att det är vanligt att många inte vet att det finns ett stöd för anhöriga i kommunen. Hon träffar ofta anhöriga först när de blivit slutkörda och menar att det är viktigt att ta kontakt i tid så att man själv inte blir sjuk:

– En vanlig missuppfattning jag ofta stöter på är att anhörig är man bara till äldre och sjuka personer. Föräldrar till personer med funktionsvariation ser sig ofta inte som anhöriga och förstår därför inte att stödet även är till för dem. Detsamma gäller anhöriga till personer med psykisk ohälsa/diagnoser och anhöriga till personer med missbruksproblematik.

Första kontakten med anhörigstödet

– När jag får kontakt med en anhörig för första gången försöker jag lyssna in vad den anhöriga har för frågeställningar och vilka önskemål de har. Jag informerar om vilket stöd som är möjligt att få. En del personer ringer och vill ha svar på några frågor medan andra vill ha återkommande stödsamtal. Ibland räcker det med stödsamtal per telefon och ibland träffas vi, säger Marie och fortsätter:

– Om den anhöriga har behov av fortsatt kontakt gör vi upp en plan för hur den ska se ut. Ibland behöver vi sitta ner och skriva upp olika problem och frågeställningar för att sedan svara på dem en efter en.

Individuellt stöd

– Stödet utformas helt efter anhörigas behov och önskemål. Tider, frekvens och var träffar sker bestäms efter den anhörigas livssituation. Det ska inte vara ytterligare något du behöver ta ledigt från arbetet för eller som ska pressas in i en redan full vardag. Om en träff behöver vara efter arbetstid lägger vi den där, säger Marie bestämt.

Många kontakter att hålla reda på

Som anhörig har du ofta många olika kontakter med olika professioner. Det kan handla om att du kan behöva ansöka om olika insatser, ersättningar och annat. Då kan det vara bra att göra en kontaktlista för att underlätta för dig att minnas vem du pratar med och om vad.

Stöd vid akut sjukdom eller olycka

– I vissa fall har anhöriga en mer komplex situation och behöver mer stöd, det kan vara efter att en närstående drabbats av akut sjukdom eller olycka. Då möter jag ofta anhöriga i chock eller i sorg. Där kan man behöva gå in med både stödsamtal, information om vilken övrig hjälp man kan få från kommunen och hjälpa till att ansöka om stödinsatser via biståndshandläggare eller LSS handläggare, berättar Marie.

Längre fram kan det bli aktuellt att den anhöriga vill få information om den närståendes skada eller sjukdom och delta i anhörigcafé eller diagnosgrupper.

Stöd vid demens

– Jag möter anhöriga som känner skuld och skam, har dåligt samvete för att de inte räcker till och de vet inte hur de ska bemöta en närstående som är dement. Det är svårt för anhöriga att förhålla sig till en närstående med demenssjukdom. Anhöriga kan behöva få information om demens, förståelse för att den närstående förändras och kanske inte längre känner igen dem, förklarar Marie.

Det är oerhört svårt att se en närstående förändras, att vara två men ändå ensam. Då stöttar Marie med information om diagnosen, tips om hur de kan förhålla sig till förändringen och hur de kan möta den närstående i olika situationer. Det kan också vara stöd i när de inte längre kan ha den närstående hemma och behöver hjälp att ansöka om insatser från kommunen. Marie brukar också föreslå att de kan delta i anhörigcafé. Där får de träffa andra som är i en liknande situation som de kan byta erfarenheter med.

Stöd till föräldrar

– Ibland träffar jag föräldrar vars barn inte klarar av att vara i skolan. Det är oerhört jobbigt för dem, de slits mellan barnets mående och skolplikten. Anmälningar till socialtjänsten, möten med BUP, habiliteringen och sjukvården. Det är mycket att hålla reda på och lätt att man känner sig helt ensam. Här är det extra viktigt att de får veta att de inte är ensamma i situationen. Det finns fler som har det så, understryker Marie och tipsar om att anhörigcafé, stöd vid möten och enskilda samtal kan vara aktuellt.

Avlösning för anhöriga

Ibland behöver anhöriga kunna ta sig utanför hemmet utan den närstående men den närstående kan inte klarar sig själv. Då finns hjälp att söka med avlösning. Då kommer det, efter planering, anställd personal som är hos den närstående under tiden anhörig är borta. Det är biståndshandläggare och LSS handläggare som utreder rätten till insatsen.

Mer information

Här på hemsidan kan du läsa mer om olika stödformer och aktuella anhörigcaféer:

Prenumerera på nyheter från astorp.se

Hantera prenumeration
Senast ändrad • 2022-10-05

Kontakt