Kommunallagen och annan lagstiftning
Kommunallagen är en ramlag som, starkt förenklat, talar om vad kommunen får göra och hur det ska gå till när kommunen fattar beslut.
Kommunalt självstyre
Regeringsformens inledande paragraf fastställer att all offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna.
Att all offentlig makt utgår från folket brukar kallas folksuveränitetsprincipen och är ett fundament för demokratibegreppet. Den kommunala självstyrelsen är en princip som är fastlagd i regeringsformen och kommunallagen. De två grundläggande värdena bakom självstyrelsen uttrycks ofta som demokrati och effektivitet.
Kommunen måste följa de ramar som riksdag och regering bestämt, men utöver det ger det kommunala självstyret kommunen rätt att:
- fatta självständiga beslut
- ta ut skatt av invånarna för att kunna sköta sina uppgifter
Med självstyrelse får lokala förutsättningar råda. Medborgarna har nära till besluten, kan känna delaktighet, påverka och ta ansvar. Målet med den kommunala verksamheten är att bistå medborgarna med verksamhet, service, stöd med mera, med den kvalitet och kvantitet som beslutas. Men den kommunala självstyrelsen handlar om både frihet och ansvar. Frihet för kommuner att själva kunna fatta beslut som gagnar medborgarna. Ansvar för att utveckla ett väl fungerande samhälle och att ta till vara på och hushålla med gemensamma resurser.
Staten har ett intresse av att kommuner förverkligar även nationella värden som till exempel demokrati, samhällsekonomisk stabilitet, rättssäkerhet, effektivitet och likvärdighet.
För att säkerställa den kommunala självstyrelsen finns bland annat följande två principer:
- Proportionalitetsprincipen
En inskränkning av självstyrelsen bör inte vara mer omfattande än vad som är nödvändigt för att uppnå de ändamål som har motiverat inskränkningen.
- Finansieringsprincipen
Staten måste anvisa medel när den fattar beslut som innebär höjda ambitioner eller nya verksamheter för kommuner och landsting.
Kommunallagen visar vägen
Kommunallagen reglerar den kommunala kompetensen, kommunens maktbefogenheter, kommunala organ och deras uppgifter, om förtroendevalda och överklagande av kommunala beslut.
Speciallagar
De flesta av kommunens uppgifter regleras i speciallagstiftning som till exempel skollagen, plan- och bygglagen och socialtjänstlagen. Dessutom finns det lagar som ger fler möjligheter men inte skyldigheter, ett exempel är lagen om kommunala befogenheter, även kallad befogenhetslagen.
Befogenhetslagen är en speciallag. Lagen innehåller ett antal befogenhetsutvidgande bestämmelser. Några exempel är att kommuner kan lämna bidrag till byggande av statlig väg och järnväg eller till högskoleverksamhet som staten ansvar för.
Kommuner kan även vara med och finansiera projekt inom ramen för EU:s strukturfonder och program.
Vad får kommunen göra
Tyngdpunkten när det gäller de offentliga verksamheterna ligger sedan lång tid på kommunerna, som ansvarar för de viktigaste funktionerna som direkt berör den enskilda människans vardag och välfärd, främst social omsorg och skola, miljö- och hälsoskydd, bostadsförsörjning och samhällsplanering.
Den grundläggande bestämmelsen om kommunens allmänna kompetens finns i kommunallagen. Den kommunala kompetensen anger den yttre ramen för kommunens handlingsfrihet. Speciallagstiftningen anger vad kommunen måste göra, så kallade obligatoriska uppgifter. Men kommunen har också rätt att vidta åtgärder eller driva verksamhet utifrån generella principer. Det som kallas för frivilliga uppgifter.
Kommunernas allmänna kompetens ger tillsammans med den kommunala beskattningsrätten möjlighet för kommuner att ta egna initiativ rörande väsentliga frågor som rör medlemmarna i kommunen.
Medlem är den som är folkbokförd i kommunen, äger fast egendom i kommunen eller ska betala kommunalskatt där. Det innebär att en person kan vara medlem i flera kommuner. Medlem av en kommun är också en medborgare i någon av Europeiska unionens medlemsstater (unionsmedborgare) som är bosatt i kommunen men som inte ska folkbokföras där. Medlemskapet har betydelse för möjligheten att klaga på ett beslut i kommunen.
I kommunallagen stadgas att kommuner får själva ha hand om angelägenheter av allmänt intresse som har
- anknytning till kommunens område eller deras medlemmar och som
- inte ska handhas enbart av staten, en annan kommun, en region eller någon annan
Det finns ingen uttömmande uppräkning över vad som är tillåtet och inte tillåtet för en kommun att syssla med, utan det styrs av domstolspraxis. Ofta är det kommunernas skiftande förutsättningar beroende på storlek, demografisk struktur, geografiskt läge med mera och beroende på samhällsutveckling, som fastställer de närmare gränserna för kommuns befogenheter.
Allmänna kommunala intresset
Med det avses att kommunen ska ägna sig åt sådant som ligger i ett kollektivt intresse och vara till någon slags nytta för kommunens medlemmar. Det är däremot inget absolut krav att det föreligger ett kvantitativt betydande behov av den kommunala åtgärden. Således kan det röra sig om ett allmänt intresse även om endast en del av kommunmedlemmarna kan tillgodogöra sig det kommunala engagemanget.
Normalt kännetecknas ett allmänt kommunalt intresse av att det rör sig om
- en kollektiv nyttighet vars behov bäst tillgodoses i kommunal regi
- investeringskostnaderna är höga och torde inte till fullo kunna bäras av brukarna
- något vinstintresse föreligger inte och möjligheten att gå med vinst är också begränsad
- privata initiativ och privata konkurrenter är få till antalet eller saknas helt
Vid bedömningen om det är av allmänt kommunalt intresse måste främst hänsyn tas till om det är lämpligt, ändamålsenligt och skäligt att kommunen vidtar en åtgärd eller engagerar sig i en verksamhet på ett visst område. Som typiska exempel på när det föreligger ett allmänt kommunalt intresse kan nämnas elförsörjning, uppförande av idrottshall, främjande av folkbildning, samt tillskapande av samlingslokaler åt föreningslivet såsom Folkets hus eller medborgarhus. Allmänintresse kan gälla olika för olika kommuner då förutsättningarna kan skilja.
Att överklaga kommunens beslut
Den som inte är nöjd med ett kommunalt beslut kan överklaga det, antingen genom laglighetsprövning eller genom förvaltningsbesvär. Överklagan genom kommunalbesvär ska ske inom tre veckor från det att det justerade protokollet är publicerat på kommunens digitala anslagstavla.
När det gäller beslut som en nämnd fattat med stöd av en särskild lag, till exempel skollagen, socialtjänstlagen eller miljöbalken, framgår det av respektive lag hur beslutet får överklagas och vilken instans som ska pröva överklagandet.
Laglighetsprövning
Kommunallagen ger den som är folkbokförd i kommunen, äger fast egendom i kommunen eller är taxerad till kommunalskatt här, rätt att överklaga ett kommunalt beslut hos förvaltningsrätten. Beslutet kan bara angripas på de grunder som kommunallagen anger och som återges nedan. Det är viktigt att notera att förvaltningsrätten inte bedömer om beslutet är lämpligt eller skäligt.
Kommunallagens grunder för ett eventuellt upphävande av ett beslut är:
- beslutet har inte tillkommit i laga ordning,
- beslutet avser något som inte är en kommunal angelägenhet,
- det organ som fattat beslutet har överskridit sina befogenheter,
- beslutet strider mot lag eller annan författning.
Om förvaltningsrätten bifaller överklagandet, kan den bara upphäva beslutet, inte ersätta det med ett nytt beslut.
Förvaltningsbesvär
Förvaltningsbesvär kommer ifråga när det gäller beslut i individuella ärenden, till exempel ekonomiskt bistånd eller beslut i bygglovsärende. Rätten att överklaga är begränsad till den som berörs av beslutet och både laglighet och lämplighet prövas. Vid ett bifall till överklagandet kan den överprövande instansen även fatta ett nytt beslut, inte bara upphäva det tidigare beslutet. Överklagandetiden för förvaltningsbesvär är tre veckor från det att den som berörs av beslutet fick del av det.
Något om förvaltningslagen
Förvaltningslagen reglerar handläggningen av ärenden när kommunen har rätt att ensidigt besluta om förmån eller skyldighet för den enskilde, tidigare kallat myndighetsutövning.
Kommunens nämnder och förvaltningar berörs av lagen. Utanför lagen faller kommunfullmäktige och kommunala bolag samt stiftelser.
Förvaltningslagen
Förvaltningslagen innehåller bestämmelser om hur förvaltningsmyndigheten (nämnder och förvaltningar) ska gå tillväga vid sin handläggning av ärenden. Om någon annan lag eller förordning innehåller bestämmelser som avviker från förvaltningslagen, så gäller de bestämmelserna. Lagen innehåller också regler om överklagande samt anger rättigheter och skyldigheter för förvaltningsmyndigheten och enskilda.
Förvaltningslagen bygger även på sambandet mellan rättssäkerhet och service. Förvaltningsmyndigheterna ska agera opartiskt och korrekt i juridisk mening. Kravet gäller både ärendehandläggning, faktiskt handlande och ren service.
Beskeden till den enskilde ska också vara enkla och entydiga, för att denne ska kunna ta till vara sin rätt. Förvaltningslagens främsta syfte är att garantera individers rättssäkerhet i kontakt med myndigheter, vilket ofta anses inkludera en snabb handläggning och en god service.
Lagen anger viktiga allmänna rättsprinciper:
- Legalitet: beslut om åtgärder kräver stöd i lag
- Objektivitet: sakligt och opartiskt agerande
- Proportionalitet: myndigheten får ingripa i ett enskilt intresse endast
- om åtgärden kan antas leda till avsett resultat.
- om åtgärden inte är mer långtgående än vad som krävs för att uppnå det avsedda resultatet
- avsett resultat står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den enskilde
Dataskyddsförordningen, GDPR
I maj 2018 blev dataskyddsförordningen (GDPR) svensk lag. Förordningen innebar en hel del förändringar för de som behandlar personuppgifter och stärkta rättigheter för den enskilde när det gäller personlig integritet.
Diskrimineringslagen
Förenklat kan man säga att diskrimineringslagstiftningen syftar till att motverka faktiskt negativ särbehandling på osakliga grunder. Lite förenklat – diskriminering utgör olika behandling av lika fall. Diskrimineringslagen innehåller även bestämmelser om att arbetsgivare i samverkan med arbetstagarrepresentanter ska främja lika rättigheter och möjligheter och motverka diskriminering i arbetslivet.
Avgörande för om diskriminering skett är effekten för den enskilde, det vill säga någon avsikt att diskriminera behöver inte finnas, det kan bero på slarv, eller till och med missriktad omtänksamhet, avsikten är egentligen ointressant.
Om man kan påvisa att det funnits ett direkt syfte att diskriminera kan det betraktas som en försvårande omständighet, vilket vid en prövning kan leda till särskilt hög diskrimineringsersättning.
Lagstiftaren har identifierat grupper som anses ha ett särskilt skyddsbehov i jämförelse med en referensgrupp.
Sju diskrimineringsgrunder
- kön
- könsöverskridande identitet eller uttryck
- etnisk tillhörighet
- religion eller annan trosuppfattning
- funktionsnedsättning
- sexuell läggning
- ålder
Lagen förbjuder sex former av diskriminering
De olika formerna är:
- direkt diskriminering
- indirekt diskriminering
- bristande tillgänglighet
- trakasserier och sexuella trakasserier
- instruktioner att diskriminera
Bemötande i offentlig sektor
Diskrimineringslagen innehåller även ytterligare en bestämmelse om förbud mot diskriminering när offentligt anställda möter allmänheten. Denna bestämmelse gäller enbart inom den offentliga sektorn och kompletterar de diskrimineringsförbud som gäller inom ovanstående områden. De som omfattas av förbudet är anställda inom stat, kommun och landsting. Förbudet gäller framförallt hur anställda bemöter allmänheten när de ger upplysningar, vägledning, råd eller annan sådan hjälp.
Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk
Lagen beskriver vilka rättigheter som minoriteterna har i hela landet och inom de speciella förvaltningsområden som finns för finska, meänkieli och samiska. Samtliga kommuner och andra myndigheter är skyldiga att informera minoriteterna om deras rättigheter. De är också skyldiga att skydda minoriteternas språk och kultur. Särskilt viktigt är barn och ungas rätt att få utveckla sitt språk och sin kultur. Dessutom är kommuner och andra myndigheter skyldiga att ge minoriteterna inflytande över frågor som berör dem.
Mål och riktlinjer för det minoritetspolitiska arbete
Från den 1 januari 2019 reviderades lagen så att rättigheter och skyldigheter stärks ytterligare. Kommunerna blir då till exempel skyldiga att anta mål och riktlinjer för sitt minoritetspolitiska arbete och dessa ska på begäran kunna lämnas ut till den myndighet som har uppföljningsansvar för lagen.